Kort historik
De nio ryu-ha (skolor) som ingår i Bujinkan har rötterna från ”Kina och landen där bortom”. Kunskapen som är grunden i de flesta av skolorna i Bujinkan kom till Japan från Kina vid Tang-dynastins fall i slutet av 900-talet. Namn som nämns är bl.a. Ikai, Cho Gyokko som flydde till bergen i Iga regionen (idag Shiga) i Japan. Efter ett antal generationer grundades Shindenfudo-ryu år 1113, Gyokko-ryu år 1156-59 och Togakure-ryu 1161. Ur dessa skolor föds senare också många andra skolor, däribland Koto-ryu, Gikan-ryu, Kumogakure-ryu, och Gyokushin-ryu som alla tillhör Bujinkan. Dessa sex skolor kom Takamatsu Sensei att ärva av sin farbror Toda Sensei. Kukishin-ryu och Gikan-ryu har gått från far till son i många generationer tills Takamatsu stötte på Ishitani Sensei. Takamatsu blev näste arvtagare för Kukishin-ryu och Gikan-ryu. Takamatsu Sensei hade också en tredje lärare vilken han ärvde skolan Takagiyoshin-ryu av. Ett par år innan Takamatsu Sensei dog 88 år gammal 1972 i sitt hem, hade Hatsumi, Masaaki blivit utsedd till näste Soke (familjeöverhuvud) för dessa nio skolor.
Beskriv arten med 6 ord: Traditionell och komplett kampkonst i tiden.
Hur ett vanligt träningspass ser ut
Träningen börjar oftast med gemensam uppvärmning och stretchning, på avancerade träningar kan uppvärmningen vara enskild. Konditions- och styrketräning samt längre stretchningsövningar uppmuntras eleven att göra vid sidan av träningstid med instruktör för att få ut maximalt med teknisk undervisning. Sedan fortsätter träningspasset med fallteknik som också är en del i uppvärmningen. Fallteknik (Taihenjutsu-Ukemi) är oerhört viktigt i Bujinkan för att lära eleven att kunna ta emot en teknik utan att skada sig. Säkerhet är viktigt och får inte underskattas. Därefter tränar man på allt ifrån grundtekniker till avancerade tekniker, t.ex. slag, sparkar, kast, grepp och fastlåsningstekniker. En mot två eller flera motståndare. Även vapentekniker tränas, försvar mot olika vapen osv.
Vapenträning
På längre sikt, efter att ha tränat en stund och vunnit instruktörens förtroende får eleven börja träna alla typer av vapen. Traditionella vapen som ingår är t.ex. knivar och svärd, korta pinnar, batonger, korta och längre stavar, spjut, hillebard, rep och kedjor, m.m. Även försvar mot modernare vapen som pistol, tårgas m.m. praktiseras. Kort sagt kan vad som helst användas som vapen i försvar. Poängteras bör att vapenträning aldrig får ta överhand inte ens för de som tränat en längre tid. Nybörjare tränar mest Taijutsu (obeväpnat försvar), och de mer avancerade ca 30 procent vapenträning och ca 70 procent Taijutsu (obeväpnad kamp). Förstår man inte Taijutsu förstår man inte heller vapenträningen. Bujinkan Budo Taijutsu är en komplett kampkonst.
Utrustning
Som nybörjare går det bra att träna i träningsoverall eller dylikt, gärna någonting som man inte är alltför rädd om. Efter sin första gradering bör man köpa en ”Gi”, en svart ”karate-dräkt” av det mera hållbarare slaget. Allt eftersom man tränar bör man också skaffa sig egna träningsredskap.
Tävlingar
Inga tävlingar förekommer i Bujinkan. På det sätt som träningen är uppbyggd skulle kontakttävlingar kunna bli väldigt farliga. Kata (former) tävlar man inte heller i. De hundratals kata som finns i Bujinkan används mer som principer och idéer att hämta inspiration ifrån och inte som en ”museum art” att bevara och kopiera utan större djup. Målet i Bujinkan är inte att vinna utan att leva och överleva.
Åldersgräns
Många klubbar har en åldersgräns på ca 15-18 års ålder. Teknikerna som tränas kräver en viss mognad och respekt som de yngre kan ha svårt att förstå.
Graderingssystem
Bujinkan tillämpar Kyu-Dan grader som de flesta japanska budoskolorna. Män bär grönt bälte och kvinnor rött bälte från 9 Kyu (som är lägsta graden) och neråt till 1 kyu. För att visa vilken grad man har så bär man en till fyra silver- eller guldstjärnor ovanför ”bujin-märket” på vänster bröst.
Från 1 Dan och uppåt bär både kvinnor och män svart bälte, det tar ungefär 2-5 år av kontinuerlig träning att uppnå Shodan (svart bälte första graden). Från 1 Dan till 4 Dan kan man bli utsedd till hjälpinstruktör under en Shidoshi (5 Dan och uppåt) om det skulle behövas, man ska då också årligen betala sina avgifter till Hombu Dojo i Japan (huvud-dojon). Men man står fortfarande under en Shidoshi?s ansvar.
När man uppnått 5 Dan och betalt alla avgifter så får man titeln ”Shidoshi” och har rätt att öppna och bedriva en egen dojo. En Shidoshi har rätt att gradera upp till 4 Dan, därefter kan bara Soke gradera vidare. Den högsta graden i Bujinkan är 10 Dan. Det finns fem nivåer på 10 Dan, dessa är i tur och ordning chi, sui, ka, fu och ku (populärt kallas de 11, 12, 13, 14 och 15 Dan). Stormästaren Masaaki Hatsumi har ingen grad, det är han som delar ut dem. Den högsta graden som han utdelat är ”14 Dan”, och på Menkyo (diplomet) står det Fuugyo Happo Biken.
Medlemsavgifter till Japan ska alla som tränar betala, det kostar 2000 yen (ca 150:- beroende på kurs) per år och kan beställas genom en Shidoshi, man får då ett litet gult kort. Alla instruktörer ska årligen betala in sina medlemsavgifter. Alla som graderas ska få diplom genom sin Shidoshi (instruktör) som i sin tur beställer dessa från Honbu dojo i Japan. Detta är någonting alla som tränar i Bujinkan har rätt att kräva av sin instruktör. Medlemsavgifter och diplom ska vara från Hombu dojo i japan, för att visa sin seriösitet som medlem i Bujinkan Dojo.
Vem kan träna, hur ser medelutövaren ut?
De flesta kan träna, eftersom det inte förekommer några tävlingar finns det inga som helst krav eller förväntningar på tävlingsresultat från instruktören. Medelutövarna är vanliga ”Svenssons” som är ute efter mer än bara slag, sparkar och att fightas i bur. En uråldrig krigskonst med en enormt rik tradition utan att för den skull leva i det förgångna, och en djup praktisk filosofi utan att för den skull bli flummig.
Skador
Det förekommer sällan några skador, och det ska det inte heller göra. Som en del av filosofin i Bujinkan måste man alltid vara beredd på att försvara sig eller någon annan, och då är det ingen bra utgångspunkt ifall man är skadad. Säkerheten måste komma i första hand. Givetvis händer det olyckor ibland, det går nog inte komma ifrån tyvärr.
Skrivet av Mats Hjelm – info@kaigozan.com
